Varför behövs tal i politiska tal

Översatt och med inledning av Johanna Akujärvi. Med fyllig introduktion av Janne Lindqvist. Ladda ner introduktionen som pdf: Download. Aristoteles Retoriken är den givna utgångspunkten för en stor del av den moderna retoriken och rentav för retorikämnet som sådant — eller så påstås det i varje fall ideligen. Men till och med en läsare som är ganska väl insatt i retorisk teori slås lätt av en viss förvåning och förvirring första gången hon närmar sig denna text.

Aristoteles tycks inte alls påstå det som handböckerna säger att han påstår.

Hur börjar man ett tal exempel Tal hålls ofta i politiska situationer, vid högtider och i utbildningssammanhang.

Argumenterande tal ämnen Regeringsförklaringen den 12 september Publicerad 12 september · Tal från Regeringen, Statsrådsberedningen.

Färdiga argumenterande tal För i den politiska genren är argumenten naturligtvis viktiga, och det finns förstås särskilda platser att leta efter politiska argument på.

Argumenterande tal elevexempel Du vet antagligen redan vad det innebär att hålla tal offentligt, men du undrar om och varför just du behöver lära dig att hålla tal inför publik.

Man sitter helt enkelt rätt frågande: Vad menar han egentligen? Vad betyder det att all kunskap som vi människor har — alltifrån teoretiska insikter till praktiska färdigheter — är just vår kunskap? Läs mer Först och främst: det kanske mest oväntade med Aristoteles Reto­riken är att han nästan helt koncentrerar sig på talets innehåll. Den som förväntar sig att retorik ska handla om förmågan att välja rätt ord och uttryck och om att utforma sitt tal, har förvånansvärt lite att finna i Aristoteles text.

Från den första bokens första kapitel till den andra bokens sista kapitel — två tredjedelar av hela Retoriken — säger han nästan ingenting om sådant 1. Även sådana talare som jag inte sympatiserar med övertygar alltså — om Aristoteles har rätt — framförallt i kraft av sina tankar, inte i kraft av att dessa tankar är förpackade i vackra ord eller slagkraftiga formuleringar.

Svensk politik, demokrati, val och politisk historia — vem kan svara på vad?

För Aristoteles är det just innehållet som är retoriken. Men förvirringen handlar inte bara om de teman som Aristoteles faktiskt tar upp i sin text, utan också om hur han definierar och använder många av de begrepp som sedan blivit vardagsmat i retoriska teori­bildningar. Inte minst gäller det hans definition av retoriken som sådan. Vi får ibland lära oss att Aristoteles hävdade att retorik är konsten att övertyga, men om vi läser vad han faktiskt säger så argumenterar han noggrant och omsorgsfullt för att det inte är så.

På liknande sätt fortsätter det med många andra av de begrepp som än idag används i retorikämnet och som sägs härstamma från Aristoteles: De tre beteckningarna som jag gav på retorikens genrer här ovanför stämmer exempelvis ganska dåligt med hur han faktiskt definierar dem. Och diskussionen om ethos, pathos och — ja vad ska vi kalla det där tredje egentligen, för ibland är det inte alldeles entydigt att det är termen logos som Aristoteles egentligen använder här — den diskussionen liknar inte alls den som vi möter i moderna handböcker.

Och det är rätt lite av det som påstås om enthymemet som vi känner igen från Aristoteles egen text — knappt ens de rätt allmänna påståendena jag gjorde här ovanför.

Den politiska trovärdigheten

Man kan alltså med fog varför behövs tal i politiska tal sig om det verkligen är Aristoteles retorik som ligger till grund för vår moderna tappning av ämnet. Det be­tyder samtidigt att en del av den moderna kritik som riktats mot Aristoteles Retoriken inte riktigt träffar målet, eftersom den egentligen inte vänder sig mot sådant som Aristoteles skriver, utan mot sådant som påstås av hans sentida uttolkare.

Men besvärligheterna med framställningen beror inte bara på att den inte är vad vi förväntar oss av en studie i retorik. Texten är svår — enligt vissa uttolkare till och med svårare än flera av Aristoteles andra skrifter. Även om hans teori syftar till en filosofisk och i en mening universell behandling av retoriken, så förutsätter många av hans resonemang en i varje fall grundläggande förståelse för dessa faktorer.

Den begreppspresentation som följer här nedan är ett försök att hjälpa läsaren igenom de värsta av dessa svårigheter. Dessutom måste det erkännas: Aristoteles Retoriken är en mördande tråkig bok. Och det beror inte endast på Aristoteles erkänt träaktiga stil i allmänhet. Men trots — eller snarare på grund av — komplexiteten i texten: Retoriken lämnar läsaren med nya fördjupade och betydligt mer nyanserade perspektiv som än idag, nästan två och ett halvt millennium senare, känns fräscha och utmanande.

Aristoteles erbjuder en avancerad undersökning av vad som egent­ligen utgör övertalandets och övertygandets grunder.

Introduktion – Aristoteles Retoriken

Han intresserar sig för övertalandet som ett genuint och viktigt problem, och de svar han ger talar på många sätt emot det vi uppfattar som självklart: att det är argumenten och talens innehåll som är det centrala — även när de åhörare vi uppfattar som fåkunniga övertygas av en talare vi finner moraliskt förkastlig eller rent ut sagt ointelligent; att retoriken som konst — inte endast som tillbakadragen reflektion — kan vara varför behövs tal i politiska tal aktningsvärd och nödvändig verksamhet även för en tänkande filosof; och slutligen att såväl de känslor som talet väcker som det förtroende vi känner för en viss talare kan vara inte bara nödvändiga utan respektabla och i en mening rationella aspekter av talets kraft.

Många har påpekat att det egentligen inte är möjligt att förstå Aristoteles Retoriken utan att läsa den mot bakgrund av hans filosofiska projekt i dess helhet. Här är inte platsen att ens teckna konturerna till detta projekt — mitt mål är att ge en introduktion till just Retoriken — även om mina påpekanden till viss del har sin grund i de tolkningar som placerar in Retoriken i ett vidare sammanhang.

Därefter vill jag presentera några av de viktiga men komplexa begrepp som Aristoteles diskuterar i texten: dialektik, konst techneenthymemet, den allmänna meningen ta endoxaskillnaden mellan de övertygelsemedel som inte hör till konsten och sådana som gör det, ethos, logos och pathos, de så kallade platserna topoi där Aristoteles menar att talaren kan finna material till sitt tal, de tre retoriska genrerna och slutligen termen metafor som den används av Aristoteles.

De centrala begreppen pistis övertalningsmedel eller övertygelsemedel och peitho över­tygande eller övertalande berörs också översiktligt löpande i texten, men framförallt presenteras och diskuteras de i Aku­järvis inledning här ovanför. Sist av allt ger jag en kort schematisk översikt över Retorikens innehåll. En grundläggande fråga har jag undvikit hittills: Varför intresserade sig en filosof som Aristoteles för att undervisa och skriva om retorikens teori?

För att förstå det — och för att förstå vissa av hans tankegångar — är det nödvändigt att först ge i varje fall en kort, schematisk beskrivning av talekonstens funktioner i den grekiska stadsstaten. Grekland, eller Hellas, som är den term som grekerna själva använde, bestod av runt ett tusental självständiga stadsstater poleis; sing. Dessa förenades dock av att invånarna talade olika dialekter av grekiska, hade likartade kulturella praktiker och ceremonier och till stora delar gemensamma religiösa föreställningar; dessutom hade de alla enligt myten ett gemensamt varför behövs tal i politiska tal. Storleken på stadsstaterna varierade avsevärt, från något hundratal invånare upp till omkring Tillsammans hade de mellan 7 och 10 miljoner invånare.

Under det femte århundradet före vår tideräknings början var Athen både den största och den mest inflytelserika av dessa stadsstater, ett inflytande som inte minst berodde på stadens starka flotta. Hela det klassiska Hellas var på många sätt en resande och kosmopolitisk kultur, men särskilt Athen kom att locka till sig människor från hela den grekiska världen. Staden blev ett bubblande centrum av politisk, kulturell, vetenskaplig, och filosofisk diskussion.