Stigen på polska
Vi tar den ansträngande vägen från Polen till Slovakien. Via branta, steniga bergssidor och över Polens högsta topp. Här njuter vi av gnistrande gröna sjöar, mäktiga vyer och billig öl på rustika långbord. Men vi är inte ensamma om härligheten. Det är något med de maffiga timmerhusen och de snidade träfigurerna som kantar vägen. De högresta granarna och de inglasade restaurangerna där myspyset puttrar.
Översättningsverktyg Svenska–Polska
Det känns som vi skulle stigen på polska vara i Nordamerika — klippiga bergen i Colorado eller kanske någonstans i Kanada — fast vi själva verket befinner oss i Östeuropa. På huvudgatan Krupówki hänger ljusslingor från träd och balkonger, och det är precis så mysigt som det ska vara i en skidort där man stampar av sig snön i farstun och kommer in i en furuklädd matsal som ångar av folkmusik och varma rätter.
Men nu är det september, och vi är här för att börja vår vandring över Tatrabergen, in i Slovakien. Jag laddar med polska piroger medan fotografen Sara tar en rejäl köttbit. Till det varsitt glas rött vin och en avsmakningsplanka med tre sorters öl. Notan hamnar på kronor för rubbet. Det är kanske det som är den stora skillnaden från både Alperna och Nordamerika.
Pengarna räcker längre här. Zakopane är Polens största skidort, med inte bara alpina skidbackar utan även hoppbackar och längdspår som varje år används i tävlingssammanhang. Men därmed inte sagt att staden och dess omgivningar ligger i dvala den snöfria delen av året. När vi nästa morgon tar oss till linbanan i Kuznice, strax utanför stan, är vi glada att vi har förköpt biljetter på nätet.
En lång kö av friluftsklädda helgbesökare ser uppgivet på när vi tar gräddfilen förbi dem och går rakt in i den väntande gondolen. Vi lyfter sakta över skogen som breder ut sig under stigen på polska, och ser ut över slättlandet bortanför Zakopane. Pampiga och mysiga Krakow ligger knappt tre timmar bort med buss något långsammare med tågoch ovanför oss väntar Tatrabergen, med spetsiga drakryggstoppar, glittrande sjöar, och överraskningar vi ännu inte har en aning om.
Text translation
Den väntar imorgon. Men vi hinner bara ett par kilometer innan vi blir blåsta på konfekten. En skylt sätter stopp för oss. Tydligen har ett rejält stenras blockerat leden mellan topparna Svinica och Zawrat.
Precis där vi ska gå. Tankarna snurrar. Ska vi bli tvungna att vända tillbaka? Men så studerar vi kartan lite noggrannare och inser att det finns en led som går ner i dalen och sedan upp till Zavrat. Den innebär några kilometers omväg förstås, och det ser brant ut. Men det måste gå. Så vi gör det, vi går. När vi börjar nedstigningen börjar det bli uppenbart att vi inte är direkt ensamma om idén med att vandra idag.
Det är visserligen bara fredag än, men många tycks ha tagit långhelg och passar på att vara ute i det fina vädret.
Mänskligt test
Ibland måste vi stanna för att släppa förbi mötande när stigen är för smal. Då och då passerar vi stora grupper, skolklasser på utflykt och vänner på picknick. Men även om det är häpnadsväckande mycket folk är det också häpnadsväckande vackert. Och artighetsfraserna haglar längs vägen. Vi lär oss snabbt att säga dzien dobry! Vår omväg är brant och tar sin lilla tid.
Tatrabergen – genväg över gränsen
Ofta måste blicken vara ordentligt fäst på den steniga stigen istället för på de undersköna omgivningarna. Men när vi når ner till sjön Czarny Staw Gasienicowy, slår wow-känslan till mig som en smocka i ansiktet. Sjön är overkligt smaragdgrön, och inramad av stupande bergssidor i nyanser av grått och grönt. Speglingarna i vattenytan är alldeles stilla.