Åderhinna
Ett öga latin : oculus är ett anatomiskt organ för att förnimma ljus. Olika typer av ljuskänsliga organ finns i nästan hela djurriket. De enklaste varianterna särskiljer bara om omgivningen är mörk eller ljus. Mer komplexa ögon används för att ge ett synsinne. Många komplexa organismersåsom däggdjurfåglarreptiler och fiskar har två ögon som är placerade i samma plan och vars intryck tolkas som en enda, tredimensionell "bild", liksom hos människan.
Andra djurarter, till exempel kaniner och kameleonter har ögonen i olika plan och får två separata bilder. Hos de flesta ryggradsdjur och vissa blötdjur fungerar ögat genom att projicera bilder på en ljuskänslig näthinna retina. Signaler skickas därifrån till hjärnan via synnerven. Åderhinna ögon är ofta ungefär sfäriska och fyllda med en genomskinlig geleartad substans som kallas glaskropphar en lins som fokuserar ljuset, och en iris som reglerar hur mycket ljus som kommer in i ögat.
Ögon hos bläckfiskarfiskaramfibiska djur och ormar har ofta en fast linsform och fokuserar blicken genom åderhinna teleskopera ögat på samma sätt som en kamera fokuserar.
Ögats delar
Arter som skiljer sig mycket åt kan ha väldigt olika typer åderhinna ögon, men de tenderar att likna varandra i funktion och utseende när de är fullt utvecklade. Blötdjurens ögon verkar till exempel ha utvecklats från andra organ än ryggradsdjurens ögon, och kan vara ett exempel på hur evolutionen lett till samma slutresultat. Ryggradsdjurens ögon utvecklades från hjärnceller under den embryoniska tiden, medan blötdjurens ögon växte in från hudceller.
Ryggradsdjurens näthinnor har lager med neuroner framför de ljuskänsliga cellerna, medan blötdjurens näthinnor har de ljuskänsliga cellerna framför neuronerna, och har därför ingen blind fläck och möjligen skarpare åderhinna, men också långsammare bildåterhämtning från näthinnan och därför sämre sinne för rörelser. Vissa huvudfotningar har ingen fysisk lins, utan en väldigt liten ljusöppning ungefär som en camera obscura.
Vissa blötdjur har en konkav spegel för att fokusera ljuset tillsammans med en lins. Fasettögon finns hos leddjuroch ger en pixel -baserad bild inte flera bilder som många tror. Varje sensor har sin egen lins och ljuskänsliga celler. Vissa ögon har upp emot 28 sådana sensorer, arrangerade i ett hexagonalt nät, vilket kan ge ett gradigt synfält. Fasettögon är väldigt känsliga för rörelser.
Inflammation i regnbågshinna, åderhinna och näthinna
Vissa leddjurs fasettögon har ett fåtal fasetter var med en näthinna som kan skapa en bild, vilket ger en syn baserad på flera bilder, alla ur olika vinklar, sammansmälta till en bild med mycket hög upplösning. Djurrikets troligen mest komplicerade ögon är fasettögonen hos stomatopoder, mantisräkoren grupp bland kräftdjuren. Åderhinna är mycket avancerat med det största kända antalet färgreceptorer, åderhinna de kan se i 12 färgkanaler jfr 3 hos människans.
Varje enskilt öga har även djupseende.
åderhinna - Wiktionary, the free dictionary
Åderhinna kan de se polariserat ljus och bedöma polarisationsplanet, och de kan också se ultraviolett och kanske infrarött ljus. Trilobiternasom nu är utdöda, hade unika fasettögon med genomskinliga kalk -kristaller som linser. De flesta andra leddjur har mjuka ögon.
Antalet linser i sådana ögon varierar - åderhinna hade bara en, andra hade flera tusen linser per öga. Några av de enklaste ögonen återfinns hos djur såsom sniglaroch kan inte se i den vardagliga betydelsen. De har ljuskänsliga celler, men ingen lins och inget annat sätt att projicera en bild på de cellerna.
Öga – Wikipedia
De kan särskilja mellan ljust och mörkt dag och natt men inte mer. Det gör att sniglar kan undvika direkt solljus. Hur en så komplex struktur som ögats projicering skulle åderhinna kunnat utvecklats av sig självt sägs ofta åderhinna en svår fråga för evolutionsteorin. Darwin behandlade ämnet i sin Om arternas uppkomst genom att hävda att det inte var så konstigt om de mest primitiva varianterna också hade en funktion, och därefter muterade lite i taget.
Forskarna Dan-Eric Nilsson och Susanne Pelger i Lund har visat genom teoretiska beräkningar [ 1 ] [ 2 ] att ett primitivt optiskt sinnesorgan skulle kunna ha utvecklats till ett komplext människolikt öga på en rimlig tid mindre än en miljon årenbart genom små mutationer och naturliga urvalsprocesser. Ögon i olika djurarter visar att de har anpassats till sina omgivningar.
Till exempel har rovfåglar skarpare blick än människor, och vissa rovfåglar som jagar på dagen kan se ultraviolett ljus. Dessutom visar de parallella utvecklingarna av ryggradsdjursögon och blötdjursögon att det inte är konstigt att ögat har utvecklats genom evolution. Hos en nyfödd människa är ögats diameter omkring 17 mm och hos en vuxen människa är ögongloben omkring 25 mm i diameter.
Ögat slutar växa ungefär i 6—7-årsåldern. Däggdjursögon är konstruerade för att fokusera ljus på näthinnan. Alla delar som ljuset färdas genom innan det når näthinnan är glasklart genomskinliga för att förhindra en förlust i ljusstyrka innan det når näthinnan. Hornhinnan i kombination med linsen ser till att ljusstrålarna fokuseras på näthinnan.
Ljuset orsakar kemiska förändringar i de ljuskänsliga cellerna i näthinnan, som aktiveras och skickar nervimpulser till hjärnan. Ljuset, som kommer in i ögat via ett yttre medium såsom luft eller vatten, passerar först hornhinnan och vidare in i den främre ögonkammaren.